I onsdags hade jag förmånen att få uppleva ett av dom bästa samtalen jag varit med om på ett bra tag. Det var en del av heldagskonferensen Moving Images 2010, som anordnades av Media Evolution i Malmö. Hela eventet var för övrigt en fullträff. Vilket jag än så länge tycker formuleras bäst av Robin Danehav i inlägget Moving Images direktsändning modig. Läs gärna hela hans inlägg, som också beskriver hur livesändningen producerades.
Så här beskriver Robin samtalet jag pratar om:
Ett annat exempel där de gjorde rätt var på den nästan obligatoriska paneldebatten. Utan rätt personer, noggranna förberedelser samt en riktigt skarp moderator blir de väldigt statiska och tråkiga, ofta tycker alla likadant eller saknar helt vilja att lyssna på varandra. Igår var det tvärtom, den korta paneldiskussion som leddes av Lars Mogensen med Anna Karlsson, Richard Gatarski och Eva Enquist fullkomligt gnistrade av kontroversiella åsikter, snabba repliker och citat värda att stoppa in i en bok [ändrat stavningen av mitt namn och länkar hit istf till weconverse ;]
I samtalet lyfter Eva Enquist fram rapporten Living and learning with new media, som jag själv inte läst (än). Anna Karlsson tipsar om Hole in the wall. Jag antar att hon menar professor Sugata Mitras fantastiska projekt. Jag hade förmånen att få lyssna på honom när Sollentuna kommun i början av året anordnade IKT inspiration 2010. I deras föreläsarpresentation hittar du mer om Mitra och en länk till hans TED-föreläsning. Själv lyfte jag fram Ellen Key, framförallt hennes bok Barnets århundrade.
Här i RichardGatarski.com delar jag naturligtvis med mig mer av våra tankar kring hur vi tillsammans skall skapa världens bästa start i livet för dom vi hittills kallat barn. I sammanhanget kan det tidigare inlägget Avskolning, ett av 32 skäl vara intressant. Även om jag tror att det tar lång tid, och Eva Engquist tror positivt nog att det går fortare, så kan vi naturligtvis hjälpas åt att utveckla den skola vi har. Som en del i detta har jag tillsammans med Katarina Graffman och Kaj Runelund initierat Elevshopping 2.0 – när skolor lockar elever som shoppare lever.
Vi ser fram emot alla synpunkter, kreativa kommentarer och modiga idéer!
Läs om Pernilla Mellqvist, en relativt nyutbildad lärare som bara kan tänka sig att jobba i klasser där varje elev har en egen dator. Och om Marie Linder som publicerat sin pedagogiska vision som en Googlesite. Vem är det som säger att den svenska skolan är så himla urkopplad?
Något peppad av Sandra Wisstings horisontella ord ”Tack för att du vågar vara obekväm. Tack för att du oförtrutet tuffar landet runt för det du tror på” tar jag mig tid att skriva ett inlägg om vad som hände i kväll. Fast, i och för sig var den upplevelsen i sig nog för att få mig fatta tangentbordet.
Började gjorde det kanske inte optimalt. med en uppmaning att ”slå på mobiltelefonerna när ni LÄMNAR lokalen”. Alltför hastigt twittrade jag iväg det, vilket raskt resulterade i massa eko både i Twitter och Facebook. Men sen. MEN SEN!
Pernilla Mellqvist
Först ut på scen var Pernilla Mellqvist. Vilken kvinna! Hon började i princip med att citera Lpo 94, avsnittet ”utgå från elevens individuella förutsättningar” (eller hur det nu står). Därefter påpekade hon raskt det orimliga i att i skolgångens början fortfarande tvinga eleverna träna alfabetet och öva bokstavsformer – oavsett om dom kan eller ej. Något som bland andra Carina Fast påpekade redan 2007 i sin avhandling ”Sju barn lär sig räkna och skriva”. Nåväl, så gör icke Pernilla och hon följer läroplanen. Så vi fick både se och höra hur hennes 2:a klassare med sina Macar gör underverk. Alla i klassen har fått ett Spotify-konto (förälder i klassen som jobbar där har sponsrat) och det är helt OK att ha mobilen med och på under lektionerna. Bland alla verktyg dom prövat ingår Jirafa.se, som verkar erbjuda rätt coola lärspel. Vi fick se en otroligt fin film (eleverna gör mer film än skriftliga rapporter) som beskriver hur det går till i Skolarbetet. Stalltips: följ klassens blogg: broangensettor.blogspot.com.
Det jag just nu bär med mig är Pernillas svar på publikfrågan ”vad händer när du lämnar klassen, om det kommer någon annan som inte kan det här?”. Kortfattat, med reservation för att jag missuppfattat: Pernilla är vikarie och kanske snart måste lämna klassen när den ordinarie läraren kommer tillbaks. Hon är erbjuden en ny förstaklass, men där får inte alla en egen dator (så kallad 1-1 om ni inte redan kände till det begreppet). Det kan inte Pernilla acceptera. Då väljer hon en annan skola.
Marie sa att ”vår skola har en dator på fem elever, det är ok”. Pernilla vill bara jobba som lärare där alla elever har en egen dator. För egen del tycker jag att Pernilla ställer rätt krav. Tänk på det föräldrar, politiker och barn när ni funderar på vägval.
Och nästa gång Digitala Akademin har en nätverksträff så finns säkert programmet i lätt klipp- och klistraformat med länkar (så vi slipper jobba med att få tag i sådan basfakta) och livesänder hela evenemanget. Det är på tiden, för det är träffar värda att dela mera. Tack!
Inför valet verkar medietränade röstfiskare skrika sig hesa över att den svenska skolan är usel på digital kompetens. Men det är som vanligt en inställning till livet. Antingen så är glaset halvtomt, eller så är det halvfullt. Här en rapport om ett kärl att fylla på från.
Förra veckanl hade jag turen att hamna på Nacka kommuns e-Smartvisningar den 15 april. Kort och gott så var det årets mini-mässa. En fysisk mötesplats där nybakade e-pedagoger visar (var)andra vad dom lärt sig. Dom ambitiösa eleverna (fast dom är ju lärare – sjuk aktörsbeskrivning) hade såväl en piska (ni måste få ihop något) som morot (positiv uppmärksamhet). Och från mitt egoistiska håll fick jag chansen att lära mig mer. Dessutom bjöds det mer kött på benen att kasta åt dom som fortfarande menar att det inte finns någon digital kompetens i den svenska skolan.
Hela evenemanget var arrangerat av Nacka kommuns skolors e-Utvecklare. I beskrivningen för utbildningen, som heter e-SMARTprogrammet, skriver dom:
”I Nacka vill vi ha en skola som leder, inte följer. I år tar vi in 40 kursdeltagare från förskola till gymnasium. Du som söker har möjlighet att välja den inriktning som passar dig”
Årets gäng började den 14 oktober, där även skolledare deltog. Lärarna var sedan med i ett av e-SMART-spåren: Specialpedagogik; Förskolan, F-6, respektive 7-9 och Gymnasiet. För att bli godkänd måste deltagaren (jag har fetat den andra punkten):
Närvara på samtliga pass
Dela med sig av dina nya e-erövringar i seminarieform under e-mässan den 15 april
Arbeta med egen pedagogisk e-smart idé under hela utbildningstiden
Dokumentatera och reflektera kring kurserfarenheter
Snacka om peer-to-peer learning! Vi lär av och med varandra. I den gamla världen, och med det gamla pedagogiska tänket, så hade någon journalist från den kommunala skoltidningen i bästa fall uppmärksammat att lärare gått kurs och intervjuat en deltagare. Sen hade tidningen kanske publicerat det hela några månader senare. Nu går det liksom inte till så i e-Nacka, för där har dom förstått både nya möjligheter och deras konsekvenser. Det viktiga är att vi (kun)skapar tillsammans, och att det sker så öppet som möjligt. Delat kunskapande ger den bästa kunskapen.
För min del började det med att Sandra Wissting, en av Nackas e-Utvecklare, twittrade: ”I morgon mellan 14-17 är det e-smartmässa i Nacka. Vore jättekul om ni skrev till deltagarna så vi får flöde i bakgrunden. Tagga #esmart!”. Nästa dag, efter lite funderingar följt av ett par klickningar, hade jag hittat såväl det fylliga programmet (ca 30 dragningar under tre timmar) som anmälningssidan. Fem minuter senare var jag var anmäld och fick omedelbart bekräftelse per mejl. Där det förutom en kartlänk också fanns namn och tider för de seminarier jag valt ut. Bara att klippa ut och klistra in här i inlägget. Här har traditionella konferensarrangörer MASSOR att lära!
En (1) minut efter att jag själv twittrat att jag skulle vara med twittrade Sandra tillbaks ”Va kul, välkommen!”. Ett par tweets till och hon var med på noterna att jag eventuellt skulle videofilma några seminarier. Därefter drog jag på två möten i Stockholm och tog efter lunch bussen ut till Nacka stadshus. Väl på plats visade det sig att alla fyra seminarierummen var laddade med videokameror, så jag nöjde mig med att bara filma några minuter från själva välkomnandet. Arrangörerna kommer nämligen webbpublicera valda videoinspelningar lite senare.
Tyvärr hann jag bara vara där i en dryg timme. Förutom konversation med några närvarande bekanta och tårtätning, räckte det till att lyssna på fyra (4) föredrag. Dom levererades av:
Ulrika Ingrosso, Gläntans förskola (Damer som blir e-smarta damer, hur man lär sig att hjälpa sina kollegor)
Ulrika Svenssson, Eklidens skola 7-9 (Hur jag har arbetat med processkrivning i engelska genom wikis på SkolportalN)
Lisa Sjöborg, Boo Gårds skola f-6
(År 2 som jobbat med rim och korta berättelser låter sina vokisar presentera resultatet
Eva Friberg Nacka gymnasium/Lärcentrum (Matematik på nätet! Bra komlement till specialläraren/matematikläraren!)
Alla var bäst! Tack för att ni vågar pröva och skapa nya vägar, utvecklar pedagogiken och den svenska skolan. Och framförallt för att ni delar med er på vägen.
Nyss åt jag lunch med Anne-Marie Körling. Eller rättare sagt, vi hade en demokratisk konversation som knappt lämnade utrymme att fylla munnen med något annat än ord. Det är fantastiskt att ha ett köttmöte med Anne-Marie. Vi skildes åt sprängfyllda av nya tankar.
Under gång berättade jag om ELEVshopping, en föreställning som jag, Katarina Graffman och Kaj Runelund håller på att sätta upp. Taglinen är ”när skolor lockar elever som shoppare lever”. Världspremiären kommer vara den 19 maj, dit Skolforum bjuder utvalda skolledare. Hinner du så titta gärna på trailern innan du läser vidare (eller efter, jag vet inte vad som blir bäst).
Först tolkade Anne-Marie upplägget som något helt annat. Alltså att elevshopping skulle handla om att föra in shopping, sociala medier och varumärkeskunskap i kursplanerna. Nu är det ju inte riktigt så vi tänkt. Vi vill låta skolVERKSAMHETEN inspireras av shoppingens verktyg och insikter. Genom att leka med varumärket Grammatik förklarade jag det så här:
Tänk dig att du är på besök i en skola och skall träffa en klass. I klassrummet presenterar en kollega dig genom att säga: ”det här är Anne-Marie Körlig, hon är en av Sveriges experter på grammatik”. Risken är att det då stönas, suckas och himlas med ögonen i rummet. Men om kollegan i stället hade sagt: ”hon jobbar med att sälja Converse”. Då hade det förmodligen hörts ett sus av förväntningar i lokalen. Kroppar lutas framåt, ögon spärras upp och alla är beredda att lyssna.
Converse är ett starkt varumärke hos barn och unga. Grammatik är egentligen inget varumärke, bara ett ord med relativt negativ betydelse hos den stora massan. Ett förhållande som elevshopping vill ändra på. Exempelvis genom att skolfolk börjar fråga sig hur man skapar starka varumärken som ökar intresset, användningen och länkvärdet av det som grammatiken bjuder. Converse säljer inte skor. Dom säljer immateriella saker som hjälper individer att bygga sin identitet och vårda sina sociala relationer. På köpet får man något på fötterna. Grammatiklektionerna…
Det glimrade till i Anne-Maries ögon. Och jag kände att vi är på rätt väg. Jag vet att skolan går en mer lustfylld framtid till mötes. Kanske på galleriornas bekostnad. Må så vara, dom är våra konkurrenter.
Dom lärarna har gjort, och gör, mer för att utveckla den svenska skolan än vad Utbildningsminister Jan Björklund kommer ha åstadkommit under hela sin politiska karriär. Christina Löfving, Kristina Alexanderson, Anne-Marie Körling och Sandra Wissting är gräsrötter. Dom har på kort tid gått från att haft typ noll koll på IT i skolan till att vara ledande inspiratörer för (hundra)tusentals svenska kollegor, elever, föräldrar och en hel del politiker. Dom lever som dom lär – i och med sociala medier. Jag har den senaste tiden via deras bloggar och twitterkanaler märkt att Lärarnas Tidning har ett specialnummer om sociala medier. Där flera av dom alltså intervjuas, vilket känns himmelskt.
Till den fackliga verkligheten.
Vid 17-tiden twittrade Kristina Alexanderson: ”Någon som kan scanna in senaste numret av @lararnastidning så att jag kan få se det som alla pratar om, pls RT”. Bion hos @lararnastidning säger: ”Lärarnas tidning ges ut av Lärarförbundet, men har en publicistiskt självständig roll. Tidningen bevakar frågor inom skola och utbildning”.
Det är en tidning i april 2010, vars innehåll inte verkar finnas på nätet. Med andra ord helt utanför verkligheten som den ter sig för den uppkopplade världen. Men Lärarnas tidning har en webbplats. Så jag surfar dit för att jag kan liksom inte tänka mig att man inte kan läsa tidningen på nätet. En slags källkritisk granskning av det förhållande som ligger bakom Kristinas nödrop.
Vad får jag se (klicka på bilden om du törs)?
Som jag bruka säga. Det finns massor av saker kvar att göra. Strålande tider! Tack och lov för alla glänsande kvinnor som visar vägen och sopar banan.
Och bli inte ledsna om ni inte kan läsa lärarnas tidning. Ni kan läsa lärarnas bloggar. Direkt, oredigerat. När det händer där det händer. Bonus: klickbara länkar.
Från Seth Godins ”What matters now” till ”32 skäl att bryta mönster”. Här är mitt bidrag om AVSKOLNING, en del i allt det radikala vi nu måste göra.
Ett nytt decennium med nya förutsättningar. Det känns mer och mer som att den breda allmänheten har fått såväl praktiska erfarenheter som gryende insikter från de omskakande förändringar som är på gång. Framförallt när det gäller hur vi människor interagerar – globalt. Modeordet för dagen är sociala medier. Men det läget har vi snart lämnat, när ”ny” teknologi har blivit gammal vardagsmat.
Därmed känns tiden mogen för mig att flytta fokus från medieutvecklingen i sig, till konsekvenser och möjligheter på det större mänskliga planen. Inte minst för att vi nu är fler och fler som kan konversera kring detta. För fem år sen var det ju till exempel inte med så många man kunde snacka bloggar. En idag etablerad medieform som i sammanhanget bara är ett litet strå i stacken.
Bookhouse släpper idag 32 skäl att bryta mönster. En pdf-bok med ”ett fascinerande kalejdoskop – fyllt av perspektiv och idéer”. Skälen levereras av ”spännande svenska entreprenörer, ledare och tänkare” som Bookhouse bjudit in. Jag har förmånen att få vara en av de utvalda. När jag i början på året blev tillfrågad valde jag att sätta fokus på det viktigaste vi har när det gäller framtiden. Så, på min sida mellan 22: ”Härifrån till långsiktigheten” och 24: ”Tid för eldsjälar”, står det:
23: AVSKOLNING
Låt oss skapa historiens bästa start i livet för riktigt unga människor! Det handlar om mer än att Skolan måste ersättas med nya institutioner som utgår från dagens möjligheter och verkar för framtidens behov. Tro inte att Skolan bara handlar om utbildning. Den har också blivit förvaringsplats, föräldersurrogat, sorteringsmekanism, socialtjänst och framförallt en arbetsmarknadsåtgärd. Ett politiskt slagträ på en arena där matchen verkar spelas på 1920-talet.
Lagstiftningen, Medielogiken, Anställningssytemet och Utbildningsstrukturen fungerar allt sämre. Sakta växer insikten att institutionella lösningar lappats bortom rimlighetens gräns. Jag har valt att satsa på framtiden, det vill säga dom vi hittills kallat barn.
Utgångsläget bjuder på förlegade idéer som: man ska inte börja arbeta förrän man fyllt 25; du måste gå i skolan för att lära dig något; barn bör dagligen umgås utifrån födelseår; och kärnämnen består för evigt. Men också möjligheter som följer av att mer än hälften av alla över fyra års ålder utbyter insikter med människor över hela världen via internet.
Den rimliga slutsatsen är att vi gör något radikalt nytt. Vi börjar med frågor kring vad Skolan levererar och samhällets framtida behov. Därefter kan vi fundera på innovativa lösningar och hur dom ska realiseras. Vilket inte hindrar att vi på vägen bejakar den fantastiska utvecklingen i dagens Skola.
Idén till projektet fick Bookhouse innan förra julen via ett mejl från Alan Webber. Där berättade han om Seth Godins projekt ”What matters now”. Den inspirationen blev alltså 32 skäl från: Emma Stenström, Thomas Nathorst-Böös, Claudia Suraga, Sofia Falk, Karl Palmås, Mats Agurén, Lina Stjern, Sebastian Stjern, Tove Lifvendahl, Patrick Stahl, Pia Jertfelt, Lars Wiberg, Robert Wenglén, Klas Hallberg, Alf Rehn, Göran Broman, Karl-Henrik Robèrt, Harald Sverdrup, Torbjörn Stockfelt, Anne Liljeroth, Brit Stakston, Mats Lederhausen, Stephan Ekbergh, Pontus Braunerhjelm, Jan Gunnarson, Richard Gatarski, Sofia Strömberg, Olle Wästberg, Paul Holmström, Johan Staël von Holstein, Erika Augustinsson, Jonas Ridderstråle, Mikael Brander, Lena Ahlström, Daniel Ingdahl och Jonas Wallin.
Hej då ”sociala medier”. Välkommen den nya mänskligheten.
ps/ Det här inlägget är en del i den smygande övergången från några av mina tidigare sajter, framförallt weconverse.com (fokus på mina gig) och Skolmarknad.info (mötet mellan skolan och marknaden). Skälet till förändringen är framförallt att mina kompetensområden alltmer glider ihop. Det blir därmed svårarare och svårare att försöka skilja på det jag gör. Jag är jag, men fortarande gäller att vi blir mer tillsammans. /ds
Det är oklokt att rätt av tro på det man ser, läser eller hör. En god insikt i källkritik och hur medier fungerar är en nödvändig förutsättning i ett fungerande demokratiskt samhälle. Kanske mer nödvändigt än matematik.
Jag fortsätter följa upp dom kommentarer som publicerats på Skolvärlden.se i anslutning till deras intervju med mig. Nu är det dags att fundera närmare på vem som egentligen sagt vad. Det kan ju vara bra att veta det när man vill kritisera eller konversera. Upp dyker då värdet av kunskap om samspelet mellan människor och medier. Min ambition är naturligtvis inte att ge någon kurs i ämnet, utan genom ett praktiskt exempel peka på hur medievärlden fungerar (vilket naturligtvis är en förenkling och modell).
Inte för att jag vill rädda mitt eget skinn. Nix, jag vill hjälpa alla som kan tänka sig öppna sinnet, släppa det initiala motståndet och ta del av vad jag och andra försöker komma fram till.
Rubriker lockar och styr
Rubriker är till för all locka läsaren, och för att ge en hum om vad det hela handlar om. Även om det senare tenderar att vara mindre intressant för många medier.
Skolvärldens omslag (januari 2010) skriver IDÉTORGET: Forskaren Richard Gatarski: ”Avskaffa skolämnet matematik” och på sidan 33 är rubriken ”Byt Matten mot musik”. Även nätupplagan skriver ”Byt Matten mot musik” på såväl ingångssidan som över själva intervjun. I avdelningen opinion står det ”Lägg ner matematiken”. Observera att när jag i det här stycket använt citattecken, så är det för att dom förekommer i rubrikerna. Det vill säga man kan tolka det som att Skolvärlden visar att dom återger vad någon sagt.
Det är en god idé att läsa såväl ingress som hela brödtexten under en rubrik man fastnat för. Det är en ännu bättre idé att först glömma rubriken och ingressen innan man läser texten. Då blir man mindre styrd av mediets uppfattning av vad det hela kanske handlar om.
Precisionens betydelse
Jag är definitivt inte ute efter att säga att någon gjort fel. Och jag ber om ursäkt för alla fel jag gör i det här inlägget. Ingen är perfekt. I stället vill jag visa på hur språket fungerar och inte fungerar. Varenda matematiker vet hur viktigt det är att notapparaten är rätt när den måste vara rätt. Att stora X inte är samma sak som lilla x, att komma inte är punkt, osv. Samma sak gäller ofta i språk, men inte alltid. Vilket gör att man kan glida, fuska, leka, younameit, med språk (och nu menar jag det skrivna ordet).
”Jag vet att när journalister redigerar en artikel så vill dom ha kärnfulla oneliners och kommentarer som sticker ut. Även om påståendet är lösryckt så får han ändå stå för det.”
Jag vet inte vem Anonym avser när denne skriver ”han”. Meningen är oprecist byggd, eftersom ”han” (i singularis) inte kan syfta på ”journalister” (pluralis). Resten av kommentaren öppnar upp för att det kan handla om journalisten (Fredrik Nejman), någon okänd redigerare/redaktör eller mig.
Jag kan dock endast stå för det jag sagt. Och konstaterar återigen att språkhantering är viktigt. Är den som skriver oklar, så tenderar läsaren att välja den för denne gynsamma tolkningen. Typ, om någon ogillar mina tankar så läser någon att Anonym menar att jag skall stå för ”det”.
Stå för vad? Stå för det som ”är lösryckt” eller för något som någon annan säger att jag har sagt? Så vitt jag kan minnas: jag har definitivt inte sagt ”avskaffa skolämnet matematik” (och en del annat som läggs i min mun ;). Men, så blir det när man leker med elden – läs andra medierar det man säger. Inte för att jag tror att dom ljuger. Deras tolkningar beror delvis på att jag uttryckt mig oklart. Vilket i sin tur till viss del orsakas av att jag fortfarande letar efter vad jag är ute efter när det gäller matten.
Mer eller mindre transparens
I en ideal värld skall kanske alla hela tiden vara helt transparenta, dvs tala om vem som gjort vad och varför. Men det finns naturligtvis fall där man inte kan/bör/vill avslöja hela sanningen. Jag tror mig veta ungefär hur det kom sig att Skolvärlden intervjuade mig. Men vill inte berätta det, eftersom jag respekterar möjligheten att Skolvärldens redaktörer inte vill avslöja hur dom jobbar. Ungefär som att en journalist inte alltid avslöjar en källa. Det kan orsaka problem för källan. Liksom rubba förtroendet mellan dom inblandade.
I just det här fallet med intervjun ser jag inte att det har förekommit något direkt lögnaktigt, oetiskt, dumt eller illa menat. Tvärtom, vi inblandade är med i spelet och känner till reglerna. Vilket tyvärr inte alltid gäller läsarna. Eller dom som vi förr kallade läsarna – vi har än så länge inget bra ord för att ”läsarna” skriver nästan like mycket som dom läser.
Här på RichardGatarski.com hoppas jag dock att det är glasklart att det är jag som omedierat skriver det jag publicerar. Utan att någon annan vinklat det för att passa dennes syften. Mitt syfte, alltså varför jag håller på med det jag gör (specifikt här), skall jag utveckla i ett senare inlägg.
En sak tar jag mig dock friheten, och risken, att berätta. Fredrik Nejman uppfattar jag som en mycket professionell journalist.
Mediet har makten
Fredrik Nejman ringde innan jul upp mig och berättade att han fått i uppdrag av Skolvärden att intervjua mig. Dom har lite pejl på vad jag kan, hur jag tänker, säger, går och så vidare. Fredrik hade gjort en liten bakgrundskoll, det skulle trots allt bli en mycket liten intervju. Jag tyckte OK, väl medveten om att det gäller att hålla tungan rätt i min. Så att alla vinner på saken.
Fredrik kom ut till mig och vi pratade i ungefär en timme om matematik, eftersom det var tidningens vinkling. Jag försökte naturligtvis lyfta det hela till en större fråga än matte, vilket det kändes som att Fredrik fann intressant. Utan att jag behövde be om det sa han naturligtvis (professionellt) att jag skulle få se och kommentera texten innan. Vi tackade varandra och skildes åt.
Ett litet tag senare mejlade Fredrik Nejman en brödtext som i grund och botten är det som publicerats av Skolvärlden. Jag pekade på ett par småsaker som han gärna fick ändra om han tyckte det passade. Och nu kommer vi till pudelns kärna.
Förr i världen var det sällan journalistens rubrik som publicerades i tidningen. Utan den viktiga saken tog redaktören hand om. Hur rubriksättningen går till hos Skolvärlden kan jag bara gissa. Men det som Nejman hade satt som rubrik (XXXX nedan) reagerade jag på. I mitt svarsmejl till honom inledde jag därför mina synpunkter med:
Jag vill inte säga ”XXXX” (vilket man iofs kan tycka att rubriceringen och inte jag säger). Ödmjukt förslag till alternativ ”tänka om” eller ”reformera synen på”
Därmed släppte jag det hela och såg fram emot vad som skulle hända.
Vikten av sanningen
Det finns ingen sanning. Bara saker att konstruktivt tolka. Matematik behövs för att hantera en del av dom sakerna. Matematik är ju dessutom i visst mått ett språk. Men andra språk, och hur de medieras kanske är viktigare än matematik.
Sanningen är att jag inte vill lägga ner vare sig matematiken eller matteundervisningen. Men jag är inne på att Matematik skall bort som kärnämne – till att börja med. Men det är definitivt inte hela historien.
Att krysta in digital kompetens som en del av Matematiken är nedvärderande och ostrategiskt. I stället borde vi inse att kombinationen matematik och datorer resulterat i ett nytt och bredare kärnområde. Låt barnen tänka och känna i ett större sammanhang – som Computational Thinking.
”Computational thinking is a way of solving problems, designing systems, and understanding human behavior that draws on concepts fundamental to computer science. To flourish in today’s world, computational thinking has to be a fundamental part of the way people think and understand the world”. Center for Computational Thinking
Mitt förra inlägg Hejdå Matematik! resulterade som jag hoppades på i ett härligt steg framåt. Och det tack vare alla kommentarer. Precis som ellwe påpekar så har jag ”för avsikt att väcka lite tankar”. Eller rättare sagt, odla många kreativa och stora idéer. Jag bygger det här inlägget på dom reaktioner jag hittills sett, även om jag inte direkt adresserar dom allihop.
Håkan Elderstig pekar i sin kommentar på vägar att dela upp ”digital kompetens” i olika skolämnen (specifikt matematik), men jag har svårt att förstå samhällspoängen. När matematik var viktigt gjorde man ju det till ett centralt kärnämne. Om nu Skolan och Läroplaner finns kvar, då borde det nyaste och viktigaste få den mest framskjutna positionen. Naturligtvis med stöd och innehåll från det gamla.
Vi känner ju också
Jag laddade förut med en räknefälla: 96 + 3 är knappast lika med 100. Min tanke var att visa hur lätt det är att i matematikens särskilda värld skenbart diskutera hur saker förhåller sig till varandra. I blogginlägget Matte handlar om att tänka undgår Daniel Brahneberg fällan. Han skippar ett matematiskt resonemang och glider in på en diskussion om den direkta användbarheten av pålärd kunskap och matematikämnets ”coolhet”. Brahneberg fick som student på Datavetenskapliga linjen i Umeå lära sig att utbildningen började med mycket matematik för att studenterna skulle ”lära [sig] att tänka”. Samma argument används av dom som hävdar att matematik skall vara ett kärnämne i Skolan.
Nu är det så att jag känner att det är för mycket matte i Skolan. Och jag känner mig inte hjälpt av matematik när jag vill känna vidare på, och argumentera för, den känslan. Samtidigt har jag en mycket stark känsla av att förmågan att kunna hantera egna och andras känslor blir än viktigare i framtiden. I all ödmjukhet vill jag nog mena att mänskligheten är inne på en förändring som är lika stor som Upplysningen – där tänkandet var centralt. En av orsakerna, som jag återkommer till i senare inlägg, är att vi relativt nyligen fått helt nya möjligheter att hantera känslor över tid och rum.
Med andra (skrivna) ord: vi måste bli bättre på känna, det vill säga hantera känslor (över tid och rum). Att skapa den kunskapen tar resurser (från att lära sig annat).
”Vi och våra ungdomar tar logiskt grundade beslut hela tiden, ofta med statistik som grund. Vågar jag gå över vägen här utan att riskera bli påkörd..det är röd gubbe..hm..Om jag inte går till skolan vad händer då? Hur var det nu man stavade till nallebjörn, bokstaven n ser inte ut som a…hm…Faktum är ju att just matematiska teorier och ställningstaganden finns runt omkring oss,ständigt…vi använder matte som verktyg för att rulla vidare i livet”.
När jag läste det kändes det som att han gjort misstaget att tro att en abstrakt modell över hur vi människor fungerar faktiskt ÄR hur vi fungerar. Man måste knappast ha lärt sig statistik för att gå över gatan. Däremot måste man ha lärt sig viss statistik för att kunna hantera just statistik.Vår förfäder trodde att jorden var platt och att vår lilla planet var universums medelpunkt. Det tankesättet, och bakomliggande modeller, fungerade och fungerar fortfarande till en viss punkt. Men mänskligheten gick vidare, mycket tack vare matematiken. På motsvarande sätt undrar jag om inte det matematiska tänkandet nått gränsen för hur långt det kan föra mänskligheten framåt.
Det råkar finnas rätt många matematiskt lagda nationalekonomer som fortfarande tror att matematiska modeller är det bästa sättet för att hantera mänskligt beteende. Samtidigt är samhällsvetare (som jag) övertygade om att det är en helt annan sak att beräkna äpplets färd till marken, än att förstå och försöka påverka dess resa från trädet till munnen. För att inte tala om intresset för vad rätt äppelvarumärke, och hur det odlats, gör med den enskilde individen och dess sociala status. Observera att vi här pratar om tämligen abstrakta saker. Blir människan bättre på att hantera den globala miljön genom konkreta siffror som redovisar koldioxidhalt, eller genom innovativ hantering av dom abstrakta känslor som styr vår vardag? Var det statistiskt säkerställda mätvärden i diagramform som fick folk att ge katastrofbidrag till Haiti, eller var det text, bild och musik(galor)?
Vi vet en hel del om hur vi förmodligen fungerar. Men vi vet inte allt, än mindre varför vi fungerar över huvud taget. Vi vill ta reda på mer. Och på vägen behöver vi definitivt mer, och svårare saker, än matematik.
Mer än matte
Jag har stor respekt för matematikens värde. Jag beundrar, och är ibland avundsjuk, på dom som har talang och intresse för matematiskt arbete. Men det finns mer än matematik. Simon Winter sköt genom sin kommentar in ett gäng guldkorn till den här konversationen.
För det första pekade Winter på ett (fiktivt?) samtal om huruvuda elevers hjärnor ruttnar om dom använder Mathematica (som jag tyvärr knappt hört talas om). Jag behöver läsa den texten flera gånger för att resonemanget skall smälta in. Tills vidare har jag fastnat för några saker som stödjer sådant jag tidigare tänkt och känt.
Kunskaper är inte nödvändiga för evigt, inte ens att kunna addera. Som ”Theo” säger:
”Few people would argue that people who are bad at weaving shoes are somehow inadequate, but it’s surprising how strongly people feel this way about ”modern” skills such as the ability to add well”.
I texten noterar ”Jerry” att folk tenderar att vara väldigt fästa vid just den kunskap dom själva besitter. Och samtidigt tycker att nya generationer måste lära sig allt det gamla OCH lägga till det nya. ”Theo” svarar bland annat:
”To think that a modern human should be able to do everything that previous generations have been able to do (hunt, speak Latin, do square roots by hand, etc.), and also have any time left over to learn anything new (microbiology, email, calculus), is basically insulting to all those previous generations, since it implies that they under-employed their intelligence. It is also quite false”.
Kanske är det rätt att här och nu utveckla en infekterad diskussion om det eventuellt idiotiska att ta bort multiplikationstabellen som obligatorisk kunskap. Men jag vill hellre hävda att delar av matematikundervisningen måste bort för att ge plats för viktigare och svårare saker.
Mot Beräkningsbart Tänkande
För det andra verkar det som att Simon Winter direkt visste att det var ”Computational thinking” som jag var ute efter. Han länkade i sin kommentar till en 3-sidig artikel som presenterar idén, signerad Jeanette M. Wing. Med den i ryggen hittade jag äntligen podcasten där Jon Udell konverserar om Computational Thinking for Everyone med Joan Peckman. Samtalet är en fortsättning på Udells intervju med Dr Jeanette Wing. Lyssna gärna, det är skönare än att läsa! Numera arbetar Professor Wing åt USA:s National Science Foundatio med frågan och är därför tjänstledig från Center for Computational Thinking. Än har jag inte hunnit ta reda på om Affective Computing ingår i sammanhanget. Det är annars ett relaterat forskningsområde kring ””computing that relates to, arises from, or deliberately influences emotion or other affective phenomena”, vilket initierats av Rosalind Picard vid MIT Media Lab.
Jag tycker inte mattelärare, politiker och andra skall vara rädda för att matten skulle försvinna från kunskapandet. Tvärtom, här krävs en hel del matte, Men vi kan skippa en del och plocka in rätt mycket nytt. På köpet parkerar vi hela klabbet i ett sammanhang som dagens barn och unga verkligen lever i och intresserar sig för.
Nå, är vi något på spåret? I så fall behöver vi ett bättre namn för detta nya kärnämne. En utmaning för eliten av svenska varumärkesstrateger, speciellt dom som jobbar med märkesnamn. Tills vidare får Computational Thinking duga. Ett klent försvar är att vi då tillämpar det tredje kärnämnet – engelska ;)
Vad är egentligen Matematik, varför är den så viktig och skall den vara det i fortsättningen? Mitt svar: Matematik är en luddig växande koloss som varit superviktigt, men dess betydelse i samhället borde tonas ned. Och på vägen ges en värdefullare mening.
Idag lanseras nya Skolvärlden.se (Lärarnas Riksförbunds tidning), där jag i Opinionssektionen återfinns i en intervju under rubrikerna ”Lägg ner matematiken” och ”Byt matten mot musik”. Journalisten Fredrik Nejman hade fått i uppdrag att fråga om min syn på just matematiken. Då får man köpa läget, även om jag tycker att det finns viktigare saker än matte på agendan. Men nu är vi där, så låt oss hålla oss till ämnet, eller vad det nu är.
Expansion bortom vardagsnytta
Vad är viktigast, att veta hur man deriverar eller hur Wikipedia fungerar? Självklart det senare, för där står inledningsvis:
Matematik (av grekiska máthema, ”vetenskap”) är läran om abstrakta kvantiteter, strukturer och mönster. Matematiken består av metoder för att beskriva och analysera abstrakta samband, och kunskap i form av redan härledda resultat. Viktiga områden är aritmetik, talteori, algebra, analys, geometri, topologi, mängdteori och statistik, bland många andra.
Matematiken är helt abstrakt och skiljer sig på så sätt från naturvetenskap. Den är inte empirisk prövbar, utan bygger på axiom, och därför är den enligt vissa definitioner ingen vetenskap. Dock används den inom flera vetenskaper – huvudsakligen, men inte enbart, naturvetenskapliga sådana – som ett verktyg för att formulera och lösa problem
”Skolmatematiken har blivit till en meningslös exercis vars enda syfte är att få eleverna att tro att matematik är synnerligen användbar i livets alla skiften även om bara ett lite fåtal själva kan få uppleva detta goda”.
Professor Johnsons förslag är att inrätta det nya ämnet Matematik-IT som ett övningsämne, där grundkunskap gör det möjligt att klara det dagliga livet inkl privat ekonomi, dator och webb. Rubriken på hans relaterade Newsmillartikel är Matematikundervisningen måste moderniseras för att passa nätet. Han skriver också ”kärleken är matematiken evig men dess föremål växlar…Alla använder idag IT och därmed matematik”. Apropå hur omfattande ”dess föremål” har blivit, se Skolverkets Kursplan för Matematik. Eller läs Ann-Marie Körlings och Marie Anderssons superinspirerande blogg Matematikundervisning.se. Där kallar dom (nästan) allt för Matematik. Varför då? Jag sticker inte under stol med att det verkar som att dessa kvinnor får sina unga elever att börja älska matte. Men är det Matematik dom älskar, eller massa namnslöa saker som gör livet roligare, enklare och meningsfullare?
Notera också en av Johnsons poänger: behovet av ”matematisk kunskap” är olika för olika personer. Eller som jag sa under intervjun med Skolvärlden: dom flesta behöver bara 3 % av den matte dom fått lära sig (iofs en siffra huggen ur luften). Alltså, om man typ tvingats lära sig 100 mattesaker i skolan, så är det bara tre man har nytta av efteråt. Visst slöseri liksom. Då är det nog bättre att ta bort 96 saker och få tid att kunskapa om något vettigare i stället.
Åter till frågan om vad Matematik är. Det kanske är så att en professor i matematik vill kalla allt för matematik, men det vill inte jag (som kallar allt för marknadsföring ;). Varför kalla en massa saker för just matematik?
Matematik och varumärken
Efter mitt inlägg om Macrowikinomics fortsätter jag gärna med namnfrågan, även om det blir ganska kortfattat. Det finns i världen något som kallas kolsyrade drycker (eng. carbonated water). Ingen modern människa dricker kolsyrade drycker. Vi konsumerar Coke, Fruktsoda, Indian Tonic Water, Pommac, Ramlösa och så vidare. Att ”konsumera” betyder här mer än att dricka. Vi stärker vår självbild genom att beställa in Ramlösa och visar oss coola genom att halsa Pepsi Max.
Slutsats, kalla det inte för mattematik, skapa läckrare namn till ämnets föremål som därmed blir en uppsättning vassa verktyg i den varumärkta världen. Det är den miljön som dagens unga är vana att hantera. En värdeskapande värld som bygger identiteter och mening för livet. Annars är ett alternativ till nya namn att ändra uppfattningen om matematiska begrepp. Festis var trist, så experterna positionerade om varumärket. Algebra är – hur cool som helst, eller? Hur ball är du i bastun om du drar lite aritmetik? Nä, det blir nog ett knäppa upp en Norrlands Guld.
Matematik är sannerligen inget starkt varumärke hos den stora massan. Förutom som slagträ i den utbildningspolitiska debatten. Se gärna Peter Ellwe som på Teachmeet Skolforum 09 snabbt förklarar hur deras elever lär sig vardagsmatte utan att ens fatta att dom lärt sig ”matte”. Det existerar kanske en professionell och skolpolitisk poäng i att lära ut ”matematik”. Samtidigt saknas det en mänsklig vardagspoäng i att dricka ”kolsyrade drycker” eller svänga sig med matematik.
Med andra ord skall ”Matematiken” bort som kärnämne, för att det som begrepp för många är luddigt, värdelöst, tråkigt, läskigt och negativ. Nu går vi vidare och tittar på varför Matematiken (inte) behövs och vad som kan vara viktigare.
Okända behov
Det finns värdefullare saker i livet än Matematik. Under intervjun högg jag till med musik. Delvis för att provocera, men framförallt eftersom musik genomsyrar livet mer än matematik. Alla använder idag musik och därmed IT, vill jag påpeka. Mer musik hör framtiden till. En framtid där känslor, meningsfullhet och sociala relationer borde få större betydelse än ingenjörers verk. Dessutom behöver vi mer än musik. Frågan är bara vad – som är viktigt?
Jag beundrar alla lärare, skolledare, skolfacksföreträdare och ansvariga skolpolitiker som vågar säga ”vi vet inte vilka kunskaper som behövs när dagens barn blivit vuxna”. Många har insett att globaliseringen, den datorbaserade teknologirevolutionen, hög bildningsnivå och ökad välfärd förändrar samhället och dess behov i grunden. I det läget är det rätt konstigt att säga att Matematik fortsatt skall ha en central roll. Ungefär som att under den industriella revolutionens hävda att alla måste lära sig plöja åkrarna bättre. Trots att smartare personer insåg att många medborgare med goda mattekunskaper var en förutsättning för utvecklingen. Alltså då, inte nu.
Kanske är Digital Kompetens viktigare än både matte och musik? I Skolverkets Omvärldsbloggen sammanfattar Stefan Paulsson två internationella evenemang i London med orden Tänk om skolan. Han länkar också till sex videointervjuer, skickligt genomförda av Catja Färdig, Lovisa Feist och Daniel Tano, gymnasieelever vid YBC Nacka. Ett av videoinslagen är tre minuter med Mikael Damberg, (S) Riksdagens utbildningsutskott. Damberg säger bland annat:
”Digital kompetens är en kunskap och färdighet som dagens elever och morgondagens arbetare och medborgare behöver. Och då måste man få in det i utbildningen. Då är det inte ett särskilt ämne, utan ett sätt att faktiskt hantera information och kommunikation på ett helt annat sätt än man gör i många skolor idag”.
Intressant, matematik är ju ett särskilt ämne. Dambergs logik medför att utbildning i matematik är skilt från ett faktiskt sätt att hantera information. Hoppsan, även om det nog är en orättvis tolkning av vad Damberg hastigt säger. Men det ligger något i det där att fundera på ”ämne”. Oavsett ämne eller ej, om Digital Kompetens skall in så måste nåt annat ut. Jag föreslår att matten ska bort. Eller åtminstone på kort sikt stryka på foten.
Tänk med Computing literacy
För något halvår sedan hörde jag ett tankeväckande avsnitt i ett poddradioprogram. Tyvärr hittar jag det inte nu, men det handlade om den typen av kunskap, begrepp och verktyg som datorvetenskapare använder professionellt. Framförallt om hur värdefulla dom insikterna är även i vardagen. Långt mer än den lilla detaljen att jag lärt mig skriva effektivt på ett tangentbord. (Jodå, alla elever ska fortfarande bara lära sig skriva med penna på papper).
Jag är exempelvis lite bildad i sorteringsalgoritmer och namnkonventioner. Något jag ofta har nytta av i helt andra sammanhang än systembyggen. Jag vill minnas att dom i podcasten kallade det ”Computing literacy” eller ”Computer literacy”. Så jag googlade lite och hittade Robb Cutler som förklarar:
”Computing literacy *is* about knowing and understanding the fundamentals — the big ideas, if you will — of computer science. It is about understanding how computing simulates the real world by modeling real world processes. It is about understanding basic algorithms and algorithmic techniques and how we can solve complex problems using simple concepts. It is about understanding abstraction and how it helps us manage complexity. It is about understanding the theoretical and practical limitations of computing, knowing that they affect what types of problems we can solve and how quickly we can solve them.”
Se där, vi kommer kanske en bit på vägen genom att säga Hejdå Matematik och välkommen Digital Kompetens, eller Computing literacy.
Inlägg (RSS)