Att krysta in digital kompetens som en del av Matematiken är nedvärderande och ostrategiskt. I stället borde vi inse att kombinationen matematik och datorer resulterat i ett nytt och bredare kärnområde. Låt barnen tänka och känna i ett större sammanhang – som Computational Thinking.
”Computational thinking is a way of solving problems, designing systems, and understanding human behavior that draws on concepts fundamental to computer science. To flourish in today’s world, computational thinking has to be a fundamental part of the way people think and understand the world”.
Center for Computational Thinking
Mitt förra inlägg Hejdå Matematik! resulterade som jag hoppades på i ett härligt steg framåt. Och det tack vare alla kommentarer. Precis som ellwe påpekar så har jag ”för avsikt att väcka lite tankar”. Eller rättare sagt, odla många kreativa och stora idéer. Jag bygger det här inlägget på dom reaktioner jag hittills sett, även om jag inte direkt adresserar dom allihop.
Håkan Elderstig pekar i sin kommentar på vägar att dela upp ”digital kompetens” i olika skolämnen (specifikt matematik), men jag har svårt att förstå samhällspoängen. När matematik var viktigt gjorde man ju det till ett centralt kärnämne. Om nu Skolan och Läroplaner finns kvar, då borde det nyaste och viktigaste få den mest framskjutna positionen. Naturligtvis med stöd och innehåll från det gamla.
Vi känner ju också
Jag laddade förut med en räknefälla: 96 + 3 är knappast lika med 100. Min tanke var att visa hur lätt det är att i matematikens särskilda värld skenbart diskutera hur saker förhåller sig till varandra. I blogginlägget Matte handlar om att tänka undgår Daniel Brahneberg fällan. Han skippar ett matematiskt resonemang och glider in på en diskussion om den direkta användbarheten av pålärd kunskap och matematikämnets ”coolhet”. Brahneberg fick som student på Datavetenskapliga linjen i Umeå lära sig att utbildningen började med mycket matematik för att studenterna skulle ”lära [sig] att tänka”. Samma argument används av dom som hävdar att matematik skall vara ett kärnämne i Skolan.
Nu är det så att jag känner att det är för mycket matte i Skolan. Och jag känner mig inte hjälpt av matematik när jag vill känna vidare på, och argumentera för, den känslan. Samtidigt har jag en mycket stark känsla av att förmågan att kunna hantera egna och andras känslor blir än viktigare i framtiden. I all ödmjukhet vill jag nog mena att mänskligheten är inne på en förändring som är lika stor som Upplysningen – där tänkandet var centralt. En av orsakerna, som jag återkommer till i senare inlägg, är att vi relativt nyligen fått helt nya möjligheter att hantera känslor över tid och rum.
Med andra (skrivna) ord: vi måste bli bättre på känna, det vill säga hantera känslor (över tid och rum). Att skapa den kunskapen tar resurser (från att lära sig annat).
Vi vet inte hur vi fungerar
Ellwe skriver i sin kommentar:
”Vi och våra ungdomar tar logiskt grundade beslut hela tiden, ofta med statistik som grund. Vågar jag gå över vägen här utan att riskera bli påkörd..det är röd gubbe..hm..Om jag inte går till skolan vad händer då? Hur var det nu man stavade till nallebjörn, bokstaven n ser inte ut som a…hm…Faktum är ju att just matematiska teorier och ställningstaganden finns runt omkring oss,ständigt…vi använder matte som verktyg för att rulla vidare i livet”.
När jag läste det kändes det som att han gjort misstaget att tro att en abstrakt modell över hur vi människor fungerar faktiskt ÄR hur vi fungerar. Man måste knappast ha lärt sig statistik för att gå över gatan. Däremot måste man ha lärt sig viss statistik för att kunna hantera just statistik.Vår förfäder trodde att jorden var platt och att vår lilla planet var universums medelpunkt. Det tankesättet, och bakomliggande modeller, fungerade och fungerar fortfarande till en viss punkt. Men mänskligheten gick vidare, mycket tack vare matematiken. På motsvarande sätt undrar jag om inte det matematiska tänkandet nått gränsen för hur långt det kan föra mänskligheten framåt.
Det råkar finnas rätt många matematiskt lagda nationalekonomer som fortfarande tror att matematiska modeller är det bästa sättet för att hantera mänskligt beteende. Samtidigt är samhällsvetare (som jag) övertygade om att det är en helt annan sak att beräkna äpplets färd till marken, än att förstå och försöka påverka dess resa från trädet till munnen. För att inte tala om intresset för vad rätt äppelvarumärke, och hur det odlats, gör med den enskilde individen och dess sociala status. Observera att vi här pratar om tämligen abstrakta saker. Blir människan bättre på att hantera den globala miljön genom konkreta siffror som redovisar koldioxidhalt, eller genom innovativ hantering av dom abstrakta känslor som styr vår vardag? Var det statistiskt säkerställda mätvärden i diagramform som fick folk att ge katastrofbidrag till Haiti, eller var det text, bild och musik(galor)?
Vi vet en hel del om hur vi förmodligen fungerar. Men vi vet inte allt, än mindre varför vi fungerar över huvud taget. Vi vill ta reda på mer. Och på vägen behöver vi definitivt mer, och svårare saker, än matematik.
Mer än matte
Jag har stor respekt för matematikens värde. Jag beundrar, och är ibland avundsjuk, på dom som har talang och intresse för matematiskt arbete. Men det finns mer än matematik. Simon Winter sköt genom sin kommentar in ett gäng guldkorn till den här konversationen.
För det första pekade Winter på ett (fiktivt?) samtal om huruvuda elevers hjärnor ruttnar om dom använder Mathematica (som jag tyvärr knappt hört talas om). Jag behöver läsa den texten flera gånger för att resonemanget skall smälta in. Tills vidare har jag fastnat för några saker som stödjer sådant jag tidigare tänkt och känt.
Kunskaper är inte nödvändiga för evigt, inte ens att kunna addera. Som ”Theo” säger:
”Few people would argue that people who are bad at weaving shoes are somehow inadequate, but it’s surprising how strongly people feel this way about ”modern” skills such as the ability to add well”.
I texten noterar ”Jerry” att folk tenderar att vara väldigt fästa vid just den kunskap dom själva besitter. Och samtidigt tycker att nya generationer måste lära sig allt det gamla OCH lägga till det nya. ”Theo” svarar bland annat:
”To think that a modern human should be able to do everything that previous generations have been able to do (hunt, speak Latin, do square roots by hand, etc.), and also have any time left over to learn anything new (microbiology, email, calculus), is basically insulting to all those previous generations, since it implies that they under-employed their intelligence. It is also quite false”.
Kanske är det rätt att här och nu utveckla en infekterad diskussion om det eventuellt idiotiska att ta bort multiplikationstabellen som obligatorisk kunskap. Men jag vill hellre hävda att delar av matematikundervisningen måste bort för att ge plats för viktigare och svårare saker.
Mot Beräkningsbart Tänkande
För det andra verkar det som att Simon Winter direkt visste att det var ”Computational thinking” som jag var ute efter. Han länkade i sin kommentar till en 3-sidig artikel som presenterar idén, signerad Jeanette M. Wing. Med den i ryggen hittade jag äntligen podcasten där Jon Udell konverserar om Computational Thinking for Everyone med Joan Peckman. Samtalet är en fortsättning på Udells intervju med Dr Jeanette Wing. Lyssna gärna, det är skönare än att läsa! Numera arbetar Professor Wing åt USA:s National Science Foundatio med frågan och är därför tjänstledig från Center for Computational Thinking. Än har jag inte hunnit ta reda på om Affective Computing ingår i sammanhanget. Det är annars ett relaterat forskningsområde kring ””computing that relates to, arises from, or deliberately influences emotion or other affective phenomena”, vilket initierats av Rosalind Picard vid MIT Media Lab.
Via frilansjournalisten Anders Thoresson ser jag också att Poynter Insitute börjat fundera på hur synsättet kan utveckla journalistiken. Där pratar dom till och med om Computational Journalism. Men, begreppet ”Computational Thinking” kanske inte är så bra, och Jon Udell efterlyser bättre alternativ. En hastig svensk översättning skulle kunna vara ”Beräkningsbart Tänkande”, vilket suger. Speciellt i ett marknadsföringsperspektiv.
Jag tycker inte mattelärare, politiker och andra skall vara rädda för att matten skulle försvinna från kunskapandet. Tvärtom, här krävs en hel del matte, Men vi kan skippa en del och plocka in rätt mycket nytt. På köpet parkerar vi hela klabbet i ett sammanhang som dagens barn och unga verkligen lever i och intresserar sig för.
Nå, är vi något på spåret? I så fall behöver vi ett bättre namn för detta nya kärnämne. En utmaning för eliten av svenska varumärkesstrateger, speciellt dom som jobbar med märkesnamn. Tills vidare får Computational Thinking duga. Ett klent försvar är att vi då tillämpar det tredje kärnämnet – engelska ;)
Inlägg (RSS)