Jag kämpar på med att få er både ta del i, och initiera, konversationer. Till en viss del tror jag mig genom att ha slipat lite på retoriken kommit en bit på vägen. Men det verkar vara en lååång väg kvar. Några av mina hjältar just nu är S@ra och Kalle. Sen känner jag till några fler smart och insiktsfulla (teoretiker), men det gör inte ni. Synd. Trots att jag uppmanar alla jag möter att hellre kommentera i weconverse, eller blogga själva, så mejlar eller ringer ni. Varför är det så? Följande tvi hypOteser är vad jag har, delvis bekräftade genom samtal offline med några berörda.

  1. Ovana. Ni är helt enkelt inte vana vid att kommentera, blogga och messa. Av gammal vana så drar ni iväg ett mejl, eller trycker ”ring” på telefonen. Nackdelen är som sagt att orden bara stannar vid en dialog mellan dig och mig. Samtidigt finns det (hundra)tusentals andra som säkert har ett och annat att säga redan nu. Eller glatt hittar våran konversation om tre år. Utöver det så missar vi länkar, bilder, videofilmer och annat kul.
  2. Oro. Många verkar oroliga över det mesta. Rädd för att göra fel. Rädd för att bli avslöjad som okunnig. Rädd för att konkurrenterna skall få reda på hur ni tänker. Rädd för att förlora jobbet. Rädd för att det ni skriver finns kvar, helt öppet och sökbart. Undrar hur många av er som tänker på att ni samtidigt talar om för mig, och många andra, att ni  kanske är just rädda och okunniga.  Dessutom, många får (nya) jobb bara därför att dom till exempe bloggat (bra).

Som utvecklingen går just nu verkar allt ni säger och gör, oavsett hur och var, bli inspelat, publicerat och arkiverat. Månne bryter den tanken av lite från udden av oro. Du som är 20+, kommer du ihåg ditt första bankomattutag? Kommer du ihåg ditt första mejl. Kommer du ihåg din första kyss? Det var väl inte så farligt, kanske till och med rätt bra. Det går att komma över såväl ovanan som oron. Eller är det något annat som spökar?